Hej alla,
Även jag känner att jag vill skicka en julhälsning. Allt är väl med oss, Johannes och mig och våra tre (!) knoddar.
Min pappa Jörgen var den som först visade mig tjusningen med havet och segling. När pappa nu definitivt har seglat vidare, vill jag tacka för alla tankar och hälsningar från många av er, som kommit under hösten. SVS låg pappa mycket varmt om hjärtat. En symbios, kan man säga. Hans sista vilja var att vila utanför Vinga, och längst ner här har jag lite kort återgivit den stunden. Läs om du vill.
Johannes och jag är inte superaktiva i SVS. Men jag kom ut på två seglingar i somras, varav den ena med sonen Vidar som engagerad gast. Det är häftigt ändå vad det där skeppet talar till mig såfort jag går ombord. Kanske viskar Vidfamne även till dig?
Eftersom livet går i cirklar kommer vännerna tillbaka. Johannes och jag bor på vår ö, och hit hittar flera av de vänner vi funnit i SVS. En efter en dyker de upp efter många års bortavaro. Gemensamt är kärleken till havet, till båtar, hantverk, historien och kusten.
Den kolmile-kurs vi höll i augusti är i backspegeln ett av de roligaste eventen (och typ det enda) på hela året. Hoppas vi kan göra om det.
Jag hoppas innerligen på flera veckors segling till sommaren. Det vore bra för oss om vi kunde ta oss uppåt lite, en bit upp i Bohuslän. Låt oss satsa på det! Dra med en god vän, någon du gillar. Anmäl dig till arbetsdagar. Peppa våra hövisar. Berätta för alla vad vi kommer uppleva. Hur det känns att smaka sältan. Att ta ett friskt morgondopp. Dricka kaffe och lyssna på väderleksrapporten på akterdäck. Hissa det stora rödgrå seglet. Sjunga Taube. Känna böljans rörelse och vinden i håret. Ta ihop. Käka enormt god middag i fina vänners lag. Sitta på en solvarm klippa och betrakta nattens ljus. Somna till klucket som bara hörs ombord på Vidfamne. Kom med! Vi ses!
Tills dess: ta hand om er, God Jul och Gott Nytt År!
//Linnéa Jägrud
Om när vi sjösatte Jörgen:
En människas sista vilja. Det är faktiskt något heligt. Det är något att ta på stort allvar, ett förtroende som inte skall svikas. Jag har aldrig varit med om att infria en människas sista vilja, förrän idag. Pappa älskade havet. Och han ville till Vinga.
Med hjälp av den stora vackra jullen My af Hälsö kunde vi ta oss dit. Pappa var med, i sin sandfärgade urna. Han hade utsikt hela vägen. Ena biten höll jag urnan i famnen. Det var bistert och grått, stampigt och vått. Vinga siktades i diset och My med skeppare Jakob Sandgren fick kämpa i vågorna. Vi smög oss på läsidan av ön. Var väl förberedda men blev ändå överraskade av den grova sjön. Lite kaosartat var det när vi rundade udden och äntrade gränsen mellan Skagerack och Kattegatt, precis där Bohuslän börjar. Då skedde det. Magi uppstod. Solen bröt fram och glänste blygrå på böljorna. Ren magi, ett sant tecken och en hoppingivande ljusglimt, att solen lyste på oss, skarpt och klart, precis när vi överlämnade pappa till sitt älskade hav. Med sig fick han en nit och en bit av Vidfamnes gamla rack. Urnan flöt omgärdad av rosor, precis till den sista tonen av Amazing Graze ebbade ut. Därefter kom pappa hem.
Solen följde oss hela vägen tillbaka.